”Staten gör en stor investering i fjällskogen”
– en kurs i att lura enskilda skogsägare

I Skogsutredningen som presenterades 2020 finns ett helt kapitel som heter ”Staten gör en stor investering i fjällskogen”. Efter Skatteverkets senaste ställningstagande gällande skatt på ersättning efter nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog kommer många enskilda privata skogsägare stå kvar med lite och ingenting när skattmasen fått sitt. Beskattningen kan i ett värsta scenario bli 70% av den totala utbetalda ersättningen (kommunala, statliga och särskilda löneskatter). Vi ställer oss frågan hur regeringen kan acceptera att Skatteverket gör ett ställningstagande som grundlurar enskilda privata skogsägare?

Vi blickar bakåt för att förstå hur statens ”investering” i fjällskogen kommer resultera i att skogsbönder i västra Sverige offras för samhällelig nytta – som ett ytterligare ett steg i det statliga baggböleriet och vad som framstår som en vilja att avbefolka landsbygden. Sedan Änok-domen kom 2014 har rättsosäkerheten för skogsägare som nekas tillstånd till avverkning i fjällnära skog varit påtaglig. Ska du verkligen kunna fråntas rätten att bruka din mark utan ersättning för samhällsintresset natur- och kulturmiljövärden lydde frågan? Domstol och lagstiftare fastslog slutligen att detta var orimligt och att skogsägare skulle få ersättning. Äntligen tycktes det som att frågetecknen var utredda och även skogsägare i nordvästra Sverige kunde känna sig som medborgare i landet Sverige igen, inte exkluderade från grundlagen som tidigare.

I två år kunde skogsägarna pusta ut. I december 2023 kom så ett ställningstagande från Skatteverket som kommer få långt gående konsekvenser för de enskilda som nu beviljats ersättning – för den saknar näst intill värde. En rad lagstiftningar och tolkningar har lett fram till att Skatteverket bedömer att näringsidkaren (skogsägaren) ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet istället för inkomstslaget kapital. Vad är det då som gör att Skatteverket gör denna bedömning?

1. Praxis efter Änok-domen är att samma ersättningsregler ska gälla vid avslag på tillståndsansökan som vid bildandet av naturreservat och biotopskyddsområden, det vill säga marknadsvärdeminskningen samt ytterligare 25%.

2. Skillnaden mellan avslag på tillståndsansökan och de formella skydden är att avslag inte ger förbud att bruka för all framtid i det ansöka området.

3. Att det inte finns något skydd för all framtid bidrog till att regeringen i skogspropositionen (Prop.2021/22:207) fastslog att nekat avverkningstillstånd inte skulle ändra markens ägoslag vid fastighetstaxeringen. För avslag på tillståndsansökan blir ägoslaget ”produktiv skogsmark utan avverkningsrestriktioner”.

4. Eftersom det enligt fastighetsregleringen inte finns någon avverkningsrestriktion för all framtid gör Skatteverket bedömningen att det vid nekat avverkningstillstånd inte går att räkna det som en engångsersättning, eftersom skogsägaren kan ansöka om tillstånd på samma område flera gånger. Det är just detta som gör att beskattningen blir annorlunda jämfört med vid ett formellt skydd.

Den här hanteringen blir helt oacceptabel för en enskild skogsägare. Du fråntas rätten att bruka din skog. Du blir lovad en ersättning på 125 procent av marknadsvärdeminskningen för berörd del av fastigheten och staten kräver därefter tillbaka inte bara skatt på de 25 procenten ”vinst” utan på hela ersättningen.

Några av argumenten i denna långa kedja av beslut, lagändringar och praxis blir i sitt sammanhang helt orimliga. Som stöd i sin bedömning av inkomstlag hävdar Skatteverket att förfoganderätten till fastigheten inte inskränks för all framtid – eftersom skogsägaren har möjlighet att på nytt ansöka om tillstånd. Mark- och miljööverdomstolen bedömde att utsikterna för att i framtiden få tillstånd till avverkning är närmast obefintliga – varför lagstiftarens mening måste varit att samma skattemässiga regler ska gälla även nekat avverkningstillstånd. Om, mot förmodan, en tillståndsansökan skulle beviljas på ett område som tidigare fått avslag skulle skogsägaren bli återbetalningsskyldig till Skogsstyrelsen för den ersättning som betalats ut.

Sammanfattningsvis Mark – och Miljööverdomstolen ( MÖD 2020:8) samt staten (Prop. 2021/22:207) menar att skogsägaren ska ersättas ekonomiskt utifrån samma princip som rådighetsinskränkningar för all framtid. Detta eftersom staten hävdat att rådighetsinskränkningar som varar mer än 10 år kan jämställas med expropriation avseende ersättning. Regeringens beslut att inte fastighetstaxeringen ändras till ”fastighet med avverkningsrestriktioner” går egentligen stick i stä med tidigare argumentation. Dessa två bestämmelser grundas på olika lagstiftningar och bristen på helhetsyn leder slutligen till en beskattning som blir orimlig för en skogsägare som i praktiken för all framtid drabbas av rådighetsinskränkningen.

Så, läget i västra Jämtland är att det inte räcker med att skärpningen av artskyddet lämnar skogsägare helt utan ersättning om en spår av tretåig hackspett från det senaste århundradet finns – det här är ytterligare en dimension på en statligt baggböleri där västra Sveriges skogsbönder offras för samhällelig nytta. Vad det innebär för de enskilda, för landsbygden och för norra Sverige tycks sakna värde i statens ögon.

Är det kanske så att även om Jämtlands fjällskogar är så värdefulla att de ”saknar motsvarighet inom EU och dess bevarande är av stort internationellt intresse ”(Länsstyrelsen Jämtland, Fjällnära skog i Jämtland, 2024) så finns ingen som helst betalningsvilja för samhällsnyttan de skapar? Är det därför som staten försöker lura enskilda privata skogsägare genom skattemässiga regleringar som kan ruinera en enskild skogsägares framtid?