Västra Jämtlands skogar – en förutsättning för utveckling under århundraden
Allt oftare hävdas att skogarna i västra Jämtland beskrivs som orörda eller i alla fall sparsamt påverkade av mänsklig aktivitet. Något vi med säkerhet vet, är att skogarna i västra Jämtland brukats intensivt under flera hundra år och det tycker vi är viktigt att ha med sig.
Den här industrihistoriska beskrivningen handlar om västra Jämtland, det vill säga socknarna Kall, Undersåker, Åre, Mörsil och Mattmar. Det är nästan identiskt med nuvarande Åre kommun – ett område som är lika stort som Medelpad.
Gruvepoken - med kärnan i Huså
Malmfyndigheterna som gjordes i Huså på 1700-talet blev början på en unik industrihistoria i Norrlands inland. Under åren 1742-1881 pågick brytningen av koppar (Edqvist, 1989). Brytningen av malm sysselsatte många, både direkt genom arbetet vid gruvan och hyttorna, men också indirekt genom arbetet i skogen och kolningen. Brist på kolved var en ständig utmaning för bruket och det var i närområdet, det vill säga Kalls socken som utgjorde det absoluta kärnområdet för kolning (Ullberg, 1969). Skogen var alltså tidigt, tidigare än på många andra platser i Norrland, en viktig resurs som brukades. Att skogen var avgörande för brukets överlevnad blir tydligt när man ser till dess totala markinnehav, som mest uppgick det till 120 000hektar varav hälften utgjordes av skogsmark (Edqvist, 1989).
Även för bönderna i området var skogen utan tvekan en mycket viktig resurs. Under sommaren var djuren på skogsbete i stor omfattning vilket sannolikt höll tillbaka uppslag av lövträd i stor omfattning. Skogen var förstås också en resurs för jakt, fiske, bär och svamp.
.jpg "Historisk stubbe")
Sågverksepoken
Under 1800-talet började industrialiseringen i Storbritanien, i och med den blev behovet av virke enormt. Skandinavien med sina skogar blev plötsligt högaktuella. Den så kallade timmerfronten, skogsavverkningarna som blev följden av virkesbehovet, rörde sig från kusten längs med älvdalarna in i landet. Avståndet till möjliga flottleder var den begränsande faktorn för införskaffandet av virke. Västra Jämtland fick dock en annan utveckling än övriga inlandet tack vare den tidiga etableringen av järnvägen mellan Östersund och Trondheim redan 1882.
Innan järnvägen byggdes fanns fyra kommersiella sågverk i det geografiska området Västra Jämtland. När järnvägen öppnades ändrades förutsättningarna totalt och västra Jämtland blev ett sågverksdistrikt, under de 20 åren som följde fanns 19 kommersiella sågverk i tillägg till byasågarna. Majoriteten av virke som exporterades västerut var således förädlade varor. Åren runt sekelskiftet var som mest gynnsamma, då sågades i genomsnitt 40 000ton sågat virke i regionen. Centrum för sågverksindustrin var Järpen med sina två ångsågar, utöver dessa var Ocke Ångsåg i Mörsil samt sågverken i Tegefors och Gevsjö de mest betydelsefulla.
Kort och intensivt, sammanfattar sågverksepoken i västra Jämtland väl. Det började med järnvägen i början av 1880-talet, redan vid sekelskiftet började produktionen falla kraftigt. Den mest betydande orsaken till minskad produktion var bristen på virke. Följande citat beskriver väl hur skogarna i Västra Jämtland såg ut vid den här tiden citatet är hämtat från boken går att Guld och Gröna skogar (Edqvist, 1989):
”Hvar och en, som besökt trakterna norr om Åreskutan, vet vilken förrödelsens styggelse där möter ögat i de alldeles ödelagda skogarna, tex vid Kallsjön, omkring Torrön och Juveln o s v.”
Det var inte bara sågverksindustrin som bidrog till denna ”styggelse” i skogarna. För de dimensioner som sågverken hade nytta av kunde istället användas vid massabruken. I både Järpen och Mörsil fanns massabruk. Det geografiska läget med närheten till isfri kust i Trondheim, den goda tillgången på virke och järnvägen var förstås tre starkt bidragande faktorer till dess etablering. För att förse massabruket i Ocke med tillräcklig mängd massaved byggdes en linbana mellan Storsjön och Ockesjön. Massabruket i Järpen producerade som mest 18 000ton sulfitmassa per år. Bruket i Ocke var dimensionerat för en produktion på upp till 30 000 ton massa.
Handelstraditionen med Trönderlag
Närheten till den Norska kusten och förbindelserna dit har spelat en central roll i Västra jämtlands utveckling. Under 1910-talet var Verdalsbruket aktiv köpare av timmer runt Kallsjön. Som ett exempel kan nämnas att bruket 1914 köpte en så pass stor timmerpost av Olof Alexandersson i Kall att man ansåg det rimligt att bygga en linbana mellan Kallsjön och Anjan för att kunna transportera virket till Norge. Linbanan nyttjades under åren 1915-1920 och under den perioden köpte de också en stor andel av Husåbruks skogsegendom, 30 000ha.
Att skogarna i Västra Jämtland varit intensivt brukade under lång tid råder det inga tvivel om och den historiken är viktig att ha med sig i sammanhang när skogarna i Västra Jämtland beskrivs som naturskogar med höga naturvärden. Dessa skogar är inte på något vis undantagna skogsbruk, tvärtom har de brukats hårt under flera århundraden.